Bygget av en träkajak

Mars: Dags att gräva fram kajaken

2010-03-15T01:36:00.000-07:00

Vinterförvaring utomhus blev lite mer krävande än vad jag hade förväntat mig. En rejäl snö/isskorpa tyngde ner kajaken som fick skottas fram.

Trots att den legat under tyngden av vinterns tjocka snötäcke verkar kajaken vara i god form.

Vintertest- Infrusen kajak.

2010-02-12T02:25:00.000-08:00

Det här kan bli spännnade. Jag tycker att jag har ett visst ansvar för att utsätt min Skarping för en del påfrestningar så att jag kan meddela hur det går. Så en vinter utan täckning var ett givet test. Jag hade inte räknat med minus 20 grader och 65 centimeter snö. ( På den övre bilden är det nog bara max 30 centimeter.)

Undrar hur detta kommer att sluta. Missa inte uppföljningen i mars - hoppas jag.

En annorlunda kajak/kanot

2009-12-23T11:58:00.000-08:00

Kajaker är kul men... även om man bygger dem som stitch and glue i plywood väger de en del. Jag tycker att det är trevligt att verkligen kunna bära sitt flytetyg mellan olika vattendrag eller från bilen till ett nytt vattendrag även om vägen dit är besvärlig. Det finns en kanottyp som lever upp till de kraven samtidigt som den är lika lättpaddlad som en kajak.

Kanottypen kan enklast beskrivas som ett mellanting mellan kajak och kanadensare. Den är öppen som en kanadensare men smalare och kortare. Man paddlar den med dubbelpaddel sittande ungefär midskepps. Sätet är lika lågt som i en kajak så tyngdpunkten är låg och därmed blir stabiliteten hög.

I den anglosaxiska världen kallas typen för double paddle canoe. Här i Sverige har jag sett den benämnas paddelkanot.

Båten på bilderna här är en plywoodvariant av en sådan paddelkanot som jag byggde för några år sedan. Den är 3,80 meter lång och 0,8 bred. Den är tyvärr alltför bred för att vara enkel att komma i och ur, särskilt som den är helt öppen så det är lite klurigt att sätta sig i den då man saknar en central punkt att hålla sig i. Den är v-bottnad med skarpa slag (ungefär som Skarping) och är med hjälp av en litens kädda och de skarpa slagen riktigt kursstabil men lättsvängd och riktigt kul att paddla.
(I sjögång slår det in vatten så ett öskar eller en bra svamp är viktig utrustning.)

Rimliga mått för denna kajak hade varit 3,80 X 0,65 - 0,70. Då hade den också blivit betydligt lättare även om den här nog inte väger över 10 kilo.

Den som har läst "Bygg din egen träkajak" kan använda kapitlena om konsrtuktion för att designa sin egen paddelkanot. Eller så kan ni övertyga mig att designa en- det kan gå men jag lovar inget.

Vinterförvaring för tuffa - hur gick det?

2009-11-27T04:14:00.000-08:00

Nå, hur gick det då att vinterförvara en kajak i insaltat skick? Jo tack bara bra faktiskt. Det blev lite jordslag runt infästningen av sittbrunnssargen som är skruvad i däcket. Där finns en del fickor som håller fukt och uppenbarligen nådde saltet inte dit. Lite skrubbande så blev kajaken fin igen.

Eftersom det ändå var dags att fernissa däcket och lägga på ny färg på skrovet så inledde jag vårutrustningen med detta. Och faktum är att kajaken såg ut som ny igen. Jag tror dock att det är bättre att ha en träkajak inomhus. Fel och brister förvärras under så tuff förvaring. Exempelvis så lyckades jag spräcka plywooden vid sidan av sittbrunnen. (Bygg aldrig i billig luan!!) Den skadan förvärrades under vintern så jag fick byta ut en del plywood där.Men det beror nog på att jag hade lite bråttom när jag fixade skadan. Hade lagningen varit lika tät som kajaken för övrigt hade nog inget hänt.

Bildtext: Fräsch fernissa och ny färg gör att kajaken ser ny ut.

Mest på skoj ;-)

2009-11-27T02:44:00.000-08:00

En liten fånig video jag pillade ihop i övningssyfte i somras. Men musiken är fin tycker jag. Kolla om ni vill, och förlåt för reklaminslaget på slutet.

Vinterförvaring för de tuffa - kajak i saltlake

2009-11-27T01:48:00.000-08:00

Det bästa sättet att vinterförvara sin träkajak är att ha den under tak; torrt, väl ventilerat och skyddat från solens bombardemang av UV-strålar. Men om man inte har tillgång till ett sådant utrymme, vad gör man då?

Tidigare, då jag paddlade plastkajak la jag den upp och ner på ett par bockar i skogen. Det funkade hur bra som helst. Den metoden känns lite väl äventyrlig för en träkajak där ytskiktet representerar timmar av arbete. Jag har något år testat att slå in kajaken i en presenning. Resultatet var dock inte upplyftande: Jordslag över allt. Hela kanoten var full med små svarta prickar. Det krävdes ett intensivt skrubbande innan jag kunde ta ut den på tur.

Varför det blev så kan man fundera över. Kanske berodde det på att hösten, vintern och våren de åren var ovanligt blöta. Eller så var felet att presenningen låg för tätt. För inte kan det vara omöjligt att vinterförvara en träkajak utomhus. Tusentals träbåtar ligger ju ute hela året. Fungerar det med dem så borde det väl fungera med en liten kajak. Alltså: Dags för ett test.

Skarpingen som tidigare fått tillbringa vintervilan inomhus ska nu få sova igenom vintern på ett par bockar i skogen. Men helt vill jag inte lite på luftens självcirkulation i för- och akterskepp. För att minska risken på jordslag strödde jag rikligt med salt på insidan av kajaken sedan jag fuktat den med saltvatten. Tanken är att svamp, som jordslag är, inte gillar salt. Därmed skulle risken för oönskat mögel minska.

Hur detta fungerar får vi se till våren.

Bildtext: Skarping, med saltat inre, i vintervila.

Provbitarna gav upp

2009-11-27T01:39:00.000-08:00

En tid efter att jag lämnat manus till förlaget för sättning och tryck kikade jag på mina långtidsprovbitar av hur epoxy klarat exponeringen för sol, vind och vatten. Provbitarna hängde jag upp på min balkong i söderläge våren 2003 i samband med att jag byggde en stippbyggd-kajak. De hängdes inte upp samma dag. BHP biten kom upp i maj, de andra några veckor senare.

Det är tre olika fabrikat av epoxy på provbitarna. På West och BHP proverna ligger det väv i epoxy. Epiglassprovet saknar väv men har ett tjockare lager epoxi. En del av provbiten med Westepoxy är fernissad med Le Tonkinoas oljefernissa. Resultat:

Provbiten med West har klarat sig ganska bra. Den del som är fernissad har inga skador eller missfärgningar. På den ofernissade delen kryper det upp en del blåträ från ändträet.
BHP-biten är helt ofernissad, faktum är att den är sågad ur däcket på kajaken varefter ändträet penslats med epoxi. I ett av de nedre hörnet släpper såväl matta som epoxi från träet. Området med släpp är ungefär 5 kvadratcentimeter. I övrigtär den i stort sett opåverkad frånsett lite krypande blåträ.
Biten med Epiglass har också klarat sig bra. Där syns spår av begynnande blåträ i den spetsiga övergången mellan kant och plansida. Troligen för att epoxyskiktet är tunnast där.

Slutsatser: Tja, samtliga fabrikat har klarat sig bra med tanke på att de hanterats omilt och att tätningen av ändträ inte var superbra gjord. Med en bra fernissa skulle troligen samtliga klarat sig bra. Resultatet av Epiglassprovet antyder att det är bra att undvika skarpa hörn, det är skälet till att allt som kan rundas av på en båt rundas av, då de ger tunnare skikt av epoxi och, i förekommande fall, färg eller fernissa.

Bildtext:
Provbitarna efter drygt fyra års exponering för sol, vind, vatten, värme och kyla. Skeden visar ytan epoxin släppt från.

Hopfällbar kajakvagn sparar ryggen

2009-11-27T01:28:00.000-08:00

Bohusläns kust privatiseras. Vägar bommas igen och områden inhägnas. Det gör att det blir allt vanligare att man måste bära kajaken en bra bit för att komma ut på vågorna. Visserligen är en Skarping lättare än motsvarande plastkajaker. Men efter en dags paddling känns det i rygg och axlar om den ska bäras ett par hundra meter. Dessutom blir det ett tröttsamt travande om man måste bära kajak och packning för sig.

En enkel, billig och hopfällbar kajakvagn kan vara lösningen. Lasta packningen i kajaken och kajaken på vagnen och ge dig av. När den inte används fälls den ihop, tar inte särskilt stor plats och ryms i kajaken. Vagnen på bilden här byggs i trä – planhyvlat 32 gånger 32 millimeters furu, de olagrade 15 centimetershjulen är av gräsklippartyp, inköpta på Biltema, och sitter på axlar av aluminiumrör och hålls på plats av en rejäl träskruv med bricka. Skarven mellan balken kajaken vilar på och ”hjulaxeln” fixeras med vagnsbult och vingmutter. Skarven är försänkt för att förhindra vridningar.

Kajakstöden byggs upp av plywoodskivor (4 mm) som limmas på trekantslist som i sin tur är limmad på en plywoodbit. Vinkeln mellan skivorna är 90 grader. Stöden limmas eller skruvas på balken och fordras med liggunderlag. Vinkeln på bärbalken är limmad med epoxi för styrkans skull. Vill man inte använda epoxi så kan man förstärka skarven med genomgående skruv. Vilken vinkel man ska ha bestäms av förstävens lutning. Bärbalken ska ha samma lutning. Kajaken hålls på plats med rep, packremmar fungerar också. Repen dras genom 14 mm hål genom bärbalken. Ett extra hål ger möjlighet att låsa fast vagnen på land med ett kabellås avsett för cyklar. Istället för hål kan man skjuta fast en hank av en bit packrem och dra rep eller rem igenom.

Vill man ta med sig vagnen i kajaken är det bara att öppna vingmuttern som håller samman konstruktionen och packa ner vagnen. Så som hjulen är fästa här går de inte att enkelt plocka bort. Vill man kunna det så får man bygga upp hjulaxeln lite annorlunda. Borra hål för gängstång, lägg epoxi i hålet och skruva in gängstången. Låt härda. Såga till en bit aluminiumrör som passar över gängstången och i hjulens axelhål. Gör den några millimeter längre än hjulens bredd i axelhålet. (För hjulen på bilden passar 12 mm rör över 10 mm gängstång.) Montera och fixera med bricka och skruv.

Min vagn är inte tänkt att användas i vatten. Därför är en del limningar gjorda med vanligt snickerilim och skruvarna är bara galvade. Med ett bra lager lack så klarar vagnen en hel del kortare närkontakter med vatten. Vill man bada vagnen får man använda rostfria skruvar, brickor och muttrar samt limma med vattenfast lim.

Bildtexter:
Kajakvagnen redo för användning. Repen kan ersättas med packremmar.

Visar de olika delarna.

Närbild på urtag för skarven.

Plastbit skyddar mot linor och garn

2009-11-27T01:13:00.000-08:00

Skarpings roder lyfter sig vid grundstötning. Några större skador ska det därför inte bli vid normala grundkänningar. Men eftersom det sticker ner under kölen så kan saker fastna mellan rodret och akterstäven. Det vanligaste är väl att tång och sjögräs fastnar. Det kan vara irriterande eftersom det blir trögt att paddla.

Lite värre är det med fiskeredskap och linor. Fastnar man i sånt så tar det stopp. Oftast räcker det, på grund av rodrets lutning, att paddla baklänges för att komma loss. Gör det inte det så får man ropa på hjälp eller bereda sig på att bli blöt. Ett litet skydd löser hela problematiken och ger som bonus extra slitskydd åt rodret nedersta del.

Skyddet görs lämpligen av polyetenplast som man skär ut från en syltburk. Tunt gummi, typ sådan som sitter på bilskrapor duger också bra. Gör skyddet knappt 20 millimeter brett och så långt att det räcker från fästpunkten på kajakens köl och till bakkant på rodrets nederdel. Det skall vara två hål i skyddet. Det främre ska vara ett runt hål så pass stort att skyddet kan vridas med rodret. Hålet i skyddet bakända bör, det är inte nödvändigt men det blir lite lättare att få allt att passa så att styrfunktionen inte försämras, vara avlångt. Borra och skär upp med vass kniv.

Montera skyddet med rostfri skruv och bricka i förborrade hål i kajakens köl och roder. Lägg lite epoxi i skruvhålen för att förhindra vatteninträngning. Dra inte skruven så hårt att skyddet inte kan röra sig.

Bildtext:
Den nedre bilden visar hur det lilla skyddet ser ut när det sitter på plats.

Första turen blev ett krocktest

2009-11-27T01:07:00.000-08:00

Sommaren 2007 var regnig kall och blåsig. Åtminstone i Bohuslän. Därför är Skarping inte hårdtestad ännu. Men i slutet augusti var det dags för den första riktiga turen då jag bland annat rammade Stegelholmen. Janne mötte upp med sin Caribou i Eriksberg innanför Hjältön i Koljöfjorden. I Eriksberg finns en allmän brygga med P-plats och en grund kajakstrand. Perfekt för kortare turer. Efter sjösättning satte vi kursen åt väst. Planen var att runda Hjältön och några av öarna norr om den.

Vädret var perfekt, varmt halvsoligt och nästan vindstilla. Tunga moln vid horisonten gav fjorden en blyblank dramatisk färg. Solstrålarna dansade i vindkrusningarna, lekte i bogvågorna och gungade lojt i svallen innan de behagfullt speglade sig vattendropparna på däck och paddlar och gav sig av tillbaka till rymden. En paddlare kan inte ha det mycket bättre. Fösta etappmålet blev efter mitt tjat Stegelholmen. På dess klippiga nordostspets finns nämligen en liten grotta stor nog att gå in i med kajak. Grottan är trång, det går inte att vända i grottan utan man får backa ut med små paddeltag. Janne, den lurken, kom först till grottan, Så när han var klar hade jag brått att komma in. För brått skulle det visa sig.
Med några meter kvar till grottöppningen satte jag fart på Skarpingen. Efter några paddeltag gled vi majestätiskt och tyst in i grottans dunkel. Tyvärr hade jag glömt hur trång grottan är så jag hade paddeln i fel läge. Jag kunde inte bromsa. När jag insåg vad som var på väg att hända släppte jag paddeln och grävde med naglarna i klippväggarna efter bromskraft. Förgäves. Min nybyggda träkajak dundrade med cirka en knops fart in i graniten. Pang, krasch, bom och tvärstopp. Rena krocktestet.
Med stukat ego och en något kortare kajak backade jag ut ur grottan, bestämde att det var fikapaus och styrde upp på den lilla sandstranden precis väster om grottan. Efter två munnar kaffe kom regnet.

Jämfört med krocktestet blev resten av turen odramatisk. Visserligen fick vi paddla genom piskande regn och vresiga vågor i en åskskur mellan Stegelholmen och Högholmen, fastna i sjögräs och krossa musselskal under bottnen öster om Högholmen, fika i regnet och prata danska på Hjältön. Men annars hände inte så mycket. Skarpingen klarade både krocktest, åskväder och dansk inspektion. Jag är nöjd.

Bildtexter:

Äntligen på väg...

En fördel med träkajaker är att man kan bära dem i en hand.

Tjusig i motljus.